När det gäller träningsfilosofi anser jag att alla hundar är individer, precis som vi hundägare. Alltså måste träningen anpassas därefter. Inlärningen måste alltid vara positiv, inte bara är det trevligare att träna – utan hunden lär sig allt mycket snabbare. Vissa raser är mer omogna längre tid än andra och då får man givetvis anpassa träningen efter vad hunden (och ägaren) klarar av.
”Alla har vi varit barn i början” och alla har vi någon gång haft vår första hund. Ingen är perfekt, både vi och våra hundar har fel och brister. Jag lägger stor fokus på att kursdeltagarna ska uppleva trygghet på mina kurser. Man ska inte behöva vara rädd för att ”göra bort sig”. Är hundägaren spänd, så blir hunden det med och det resulterar inte i en bra inlärningsmiljö för någon. Att ha trevligt när man tränar är alltså prio ett här – för både hundens och ägarens skull!
Har Du en riktig buse/a där hemma så är det alltså större anledning att träna – annars är risken stor att hunden aktiverar sig själv med sådant som Du inte tycker är fullt så rolig. Ofta är det hundar med bra mentalitet som upplevs som jobbiga hemma, eftersom de inte får utlopp för alla sina egenskaper om de inte aktiveras.
Hundar kan inte tala med ord, utan kommunicerar via mimik, ljud, kroppsspråk m.m. För att Du ska kunna få en bra relation med Din hund och lyckas i Din träning, krävs det att Du försöker lära dig hundens “språk”.
Inget är väl så fascinerande som att titta på när vuxna hundar “utbildar” valpar! Tilläggas bör att man aldrig blir fullärd i detta ämne. Jag brukar jämföra vikten av att förstå sin hund och inte minst att kunna göra sig förstådd hos hunden, med att ha en älskad familjemedlem som är hörselskadad. Skulle Du då strunta i att lära Dig teckenspråk?